Vaknade fredagen den 27e juli med ett leende på mina läppar. Trots klockan bara var fyra på morgonen var jag full av energi och ville bara att klockan skulle gå snabbare än var den vanligtvis gör. Till klockan kvart i ett var det jobb som stod på schemat och aldrig har jag sneglat på klockan som jag gjorde denna dagen. Jag ville bara hem! När jag äntligen slutade och kom hem började jag packa ner det nödvändigaste att ha med mig och väntade ivrigt på att min pappas kusin skulle komma. Vi båda bestämde väldigt tidigt att åka upp till Göteborg dagen innan och det höll vi fast vid! När han äntligen kom satt vi alla och fikade en stund men rätt så snart satt vi oss i bilen för att bege oss uppåt i vårt avlånga land. Med mig hade jag alla mina Bruce Springsteen skivor och de blev väl använda under bilresan! Väl framme i Göteborg promenerade vi bort till Ullevi för att möta hans vänner, desto närmre vi kom arenan desto mer hörde jag hans röst. Tillslut stod vi precis bredvid Ullevi och det var allsång där inne. Tårarna började komma och jag började hoppa och skrika av glädje. Smsade och ringde de som visste vad jag kände i den sekund. Imorgon var det min tur, det visste jag! Bredvid Ullevi satt vi, drack öl och lyssnade på hans ljuva röst. Sjöng med till låtarna, bland annat Youngstown, Waiting on a Sunny Day och Jack's of all trades (så glada vi båda två blev när denna spelades!). Efter några öl och mycket sång och härligt umgänge hamnade man i sängen vid ettiden. Sedan tidigare hade jag bestämt mig för att börja köa tidigt så vid sextiden begav jag mig till Ullevi medan de andra snarkade vidare. Väl vid stadium så blev jag förvånad då det inte fanns någon kö utan där stod en stor grupp människor en bit ifrån. Efter mycket frågande insåg jag att det var här de 1000 första fick ett nummer för att komma först i kön. När det var min tur att få mitt nummer trodde jag att jag skulle få ett högt men när mannen skrev 481 på min hand blev jag alldeles varm. Jag var i den första gruppen att släppas in! Nu påbörjades en lång kötid. Efter jag fått mitt nummer promenerade jag iväg till 7eleven för att köpa något ätbart och med mig köpte jag även GP för att läsa om första konserten. Sedan satte jag mig utanför Ullevi och väntade. KAOS var det minsta man kunde säga, 1000 människor var på plats och vid några tillfällen skulle man vara på plats för att få sitt nummer uppropat. Var man inte där så ströks man från listan, därför lämnade jag aldrig Ullevi under denna dagen! 16.00, efter tio timmars väntan släpptes vi ur den inhängnad vi varit i tre timmar och kom ett steg närmre insläppet. Fick ett neongrönt "armband" kring min arm och spänningen hos oss alla växte. Under denna tid så hörde man Bruce stå inne på scenen och repetera inför konserten, så overkligt det kändes! När insläppet var nära började helvetet på riktigt. Himlen öppnade upp sig och det kom så enormt mycket regn. Låt mig säga såhär, Nordstans tak gick sönder. Så mycket regna det. Där stod jag, i gympaskor, en munkjacka och en skinnjack. Frös som bara den men ända glad. Snart var det dags. Vid sextiden hade de släppt in oss till arenan och jag hamnade riktigt långt fram, lite till och jag hade stått längst fram! Där stod vi alla, blöta, kalla, intryckta och bara väntade spänt. Alla sjöng vi "klappa händerna", gjorde vågen och försökte hålla huvudet högt. 20.00 skulle han stå på scenen, men när klockan passerade åtta blev alla allt mer otåliga. Tillslut kom han ut med hans E street band. Jag grät, jag skrek, jag nöp mig själv av glädje att denna dagen äntligen hade kommit.

Hur skulle jag beskriva konserten. Den var så magisk, fantastisk, underbar, oemotståelig att det inte kan beskrivas med ord även om man försökte. När han lämnade scenen efter 3 h och 38 min kände jag en tomhet hos mig. Jag ville ha mer. Det jag vet, detta var inte sista gången jag såg honom!

De tre första bilderna är mina egna, tredje bilden uppifrån är i dåligt kvalité men ville bara visa hur nära jag var honom. De övriga tre har min pappa och syster tagit som stod längre bak. Finns mängder av fler bilder men de har jag och min familj som minne till oss själva. 

Denna mannen, detta bandet och deras musik betyder allt! Vill tillbaka!